Som politiskt intresserad siffernisse är väljarundersökningar otroligt spännande. Jag är, som jag sagt tidigare, fullt medveten om att man ska ta dessa siffror med en rejäl nypa salt. Men det förtar inte hur spännande det är att följa alla förändringar som sker (även om dom är inom den s.k. felmarginalen). Alltså njuter jag i dag igen. Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten publicerar i dag månadens undersökning från Sifo. Senior blogger Sven O Ohlsson gnuggar händerna av förtjusning.
Det är en undersökning som bekräftar ett antal utvecklingar som pågått en tid. Kristdemokraternas plats långt under riksdagsspärren befästs. Miljöpartiets negativa utveckling fortsätter och man hamnar nu till och med under riksdagsspärren. Sverigedumokraterna har nog nått sitt maximum och fortsätter att i princip stå stilla på en nivå där man befunnit sig i omkring ett år. Det Rödgröna blocket har som helhet en positiv utveckling medan det ser illa ut för Högeralliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet.
Vad kan då en siffernisse gotta sig i bland dessa siffror? Om utvecklingen fortsätter på samma sätt är Socialdemokraterna om två månader mer än dubbelt så stora som Moderaterna. Samtidigt som Vänsterpartiet om en månad är mer än hälften så stora som Moderaterna. Moderaterna är samtidigt ett parti som hotas av att i allt fler olika undersökningar bli degraderade till tredje största parti. SD har ju faktiskt varit större i några undersökningar och fortsätter utvecklingen så är man snart större i de flesta undersökningarna. Kanske passeras man till och med av Centern om några månader om utvecklingen fortsätter. Man kan undra om Anna Kinberg Batra sitter säkert. AKB kanske kommer att betyda "Andra Kan Bättre" för allt fler oroliga moderater? Själv hoppas jag att Anna Kinberg Batra sitter kvar. Det är bra för oss andra!
Ett annat parti där man borde vara ytterst oroliga är inom Miljöpartiet. Vilken funktion fyller egentligen Miljöpartiet i dag i den svenska politiken? Jag har svårt för att riktigt komma på det! I rikspolitiken i varje fall har ju miljöprofilen kompromissats bort för att kunna sitta vid maktens grytor och utföra... Ja, nästan ingenting. När en, som jag trodde, intelligent politiker som Gustav Fridolin gör ett populistiskt utspel om fotbojor på utvisningshotade för att dom inte ska försvinna så tappar jag det sista förtroendet. En fotboja är ytterst lätt att ta bort och ska alltså inte användas på någon som man har anledning befara skulle vilja försvinna. Det är bortkastat. Skäms Gustav Fridolin, jag trodde faktiskt bättre om dig!
Ett tredje parti där oron borde vara riktigt stor är naturligtvis Kristdemokraterna. Kd under Ebba Busch Thor fyller helt enkelt ingen funktion längre i svensk politik. De flesta allmänborgerliga väljarna har insett att partiet har gjort sitt och inte längre behövs. Återstår gör de inbitna kristdemokraterna. Men dom är för få för att rädda partiet. Till detta krävs att det finns en stor skara allmänborgerliga väljare som tycker att partiet ska finnas kvar i riksdagen. Men nu behövs dom inte längre som sagt.
Däremot vet jag inte hur man ska känna det inom Sverigedumokraterna. Ska dom vara frustrerade över att dom inte kommer längre? Jag tror faktiskt att de presumtiva väljare som finns för SD redan är lockade i fållan. Resten vill inte ha med SD att göra. Ska dom istället dra en suck av lättnad över att partiet befäster sin ställning som Sveriges ledande Teflonparti. Det kvittar hur mycket skandaler SD-företrädare är inblandade i så påverkar det inte opinionen. Hade andra partiers företrädare trampat i lika många klaver hade det varit kris för partiet. För Teflonpartiet SD gäller att alla skandaler bara rinner av.
Tänk så mycket man kan läsa ut av lite siffror trots att i stort sett alla förändringarna är inom felmarginalen. Dvs dom beror mer på tillfälligheter än på en klarlagt förändring i opinionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar