USA:s nationaldag

» Mer om våra politiker

Jag har ju under några dagar tyckt till om våra politiker och vart dom tar vägen efter sin politiska karriär. Det är mycket få politiker som tar steget ner i sin politiska karriär. Har man varit statsråd så lämnar man politiken när den karriären är slut och går i allmänhet till ännu bättre betalda jobb inom den privata sektorn. Har man varit riksdagsledamot, men den karriären är över, så fortsätter man inte med politiken på en lägre nivå. Man går till bättre betalda jobb inom privat sektor. Och så fortsätter det. Ibland när man vill vara elak så kan man nästan tro att det inte är det politiska intresset som varit drivkraften, det är att göra karriär. Naturligtvis är detta elakt, och stämmer inte i de flesta fall. Däremot verkar det vara svårt att tacka Nej till bättre betalda jobb. Ty uppenbarligen är det så att de politiska jobben på dessa högre nivåer inte är exceptionellt välbetalda. När man fortsätter till den privata sektorn så får man mycket bättre betalt.

En förmån som många, avundsjukt, brukar gnälla på är till exempel den ganska generösa statsrådspension som statsråd som fått "sparken" kan få. Själv har jag många gånger försökt att försvara denna förmån. Som statsråd (t.ex.) har du ingen uppsägningstid. Man kan i princip få sparken från en dag till en annan. Det måste alltså finnas någon annan form av fallskärm som träder in förutom vanlig A-kassa. Och, som jag också argumenterat för, så borde det finnas någon form av karantärstid man måste gå igenom efter en politisk karriär innan man "byter sida", och då kan misstänkas utnyttja kunskap från samhällsarbete man förvärvat när man istället arbetar för motparten. Men, denna generösa förmån kräver också att den inte missbrukas. I dagarna har det skrivits på flera håll om förre moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth som efter flera år inte lyckats få något nytt jobb. Som Kulturminister avskaffade hon den s.k. inkomstgarantin för konstnärer. - "Det är ju bättre att man arbetar än att man inte arbetar. Om det inte finns någon efterfrågan är det ju bättre att ta något annat jobb än att gå på a-kassa" argumenterade hon med. Den inkomstgarantin var mindre än en tredjedel av den statsrådspension som förre moderata ministern Lena Adelsohn Liljeroth i dag fortfarande kvitterar ut varje månad. - "Det är ju bättre att man arbetar än att man inte arbetar....."! Men det gäller väl inte moderata f.d. ministrar kanske? En av de som var aktuell att eventuellt kunna kommit i fråga för inkomstgarantin för konstnärer var Ola Magnell: - "Det var en ganska billig reform, ingen stor utgift för staten. Jag minns att jag tyckte det var urbota dumt att ta bort den" kommenterar han det med. Antagligen har Lena Adelsohn Liljeroth också glömt de skärpta reglerna för långtidsarbetslösa som Högeralliansen drev igenom. Eller också är det bara så att det är skillnad på kreti och pleti...

» Annie fortsätter satsa på bidragssamhället

Från Högeralliansens partier fortsätter man att satsa på bidragsberoende branscher. Vi har ju hela ROT- och RUT-branscherna som ju i dag är helt bidragsberoende. Tjänster som nästan undantagslöst utnyttjas av höginkomsttagare. Men i dag är branscherna helt bidragsberoende. I sitt Almedalstal i dag lanserar centerns Annie Lööf en ny bidragsberoende bransch. Det som kallas "enkla jobb" ska subventioneras med rejäla bidrag. Enligt Annie Lööf ska 12 miljarder kronor satsas på att subventionera lönerna för alla som anställs under de två första åren. Genom att avskaffa arbetsgivaravgifterna upp till en lön på 16.000 är tron att det ska skapas många nya jobb. Genom att subventionera ALLA nya jobb kostar det många miljarder. Det är att slösa bort enorma summor i subventioner till företag utan att det skapar så mycket nya jobb. Varje nytt jobb kommer att kosta mångmiljonbelopp. Men det är traditionell Högerallianspolitik. Avskaffa bidrag till enskilda men satsa på bidrag till näringslivet istället. Slösa bort skattepengarna till "rätt" personer!