Mediatyckerier

» Funderingar om nyhetsvärderingar

Att vara nyhetsredaktör på en tidning (eller TV eller...) kan inte vara lätt. Vilka händelser ska blåsas upp med extraupplaga, vilka händelser ska bli en stor artikel, vilka händelser ska bli en liten notis och vilka händelser hoppar vi över att nämna helt? Det som bland annat fått mig att fundera, är det som uppenbarligen är de senaste dagarnas två största händelser. Det har fötts en prins och en Prince har avlidit. Födelsen av han som ska döpas till Alexander Erik Hubertus Bertil fick t.ex. den formellt republikanska Aftonbladet att ägna 10 nyhetssidor åt händelsen. Så mycket utrymme att det bara fick plats med 2 sidor om Miljöpartiet kris och ytterligare en sida för alla andra nyheter i tidningen den dagen. Strax efter avled artisten Prince, vilket har behandlats som om det var Guds son som har avlidit. Media har varit fyllda av hyllningar som om det varit ett helgon som har lämnat oss. Vi kan klart fastslå att musiksmaken är klöven (precis som röven), jag har själv aldrig insett var Prince storhet ligger. Men det får mig att fundera över vad som är jätteviktiga nyheter och vad som inte är det?

Så jag tänkte fortsätta tyckandet med anledning av tre små notiser i min lokala Helsingborgs Dagblad. Nyheter som behandlats ungefär på samma sätt i andra media vad jag kan se. Vi kan börja med en familjetragedi i USA, närmare bestämt i Kalifornien. Familjens hund bet ihjäl familjens tre dagar gamla bebis! Uppenbarligen låg båda föräldrar, den nyfödda bebisen och hunden i sängen. Hunden, en korsning av amstaff och grand danois, blev skrämd av att mamman hostade till och bet ihjäl den lilla bebisen. En tragisk katastrof för familjen. Men vad får en svensk tidning att skriva om det överhuvudtaget? Tyvärr inträffar det familjekatastrofer överallt i världen. Varje dag dör människor runt om i världen av svält, sjukdomar, drunkningar, andra olyckor osv. Flyktingar dör på vägen till trygghet. Bomber faller. Olyckor inträffar. Men en amerikansk bebis som bits ihjäl av en hund når nyhetsredaktionerna. En annan fråga man kan ställa sig är vilka motiv man har när man korsar en amstaff och en grand danois? Vilken typ av hund vill man då uppnå? Knappast en hund man ligger i sängen och gosar med tillsammans med en tre dagar gammal bebis!

Vi fortsätter med nästa amerikanska händelse. Nu reser vi till Ohio, närmare bestämt till ett mindre samhälle utanför Cincinnati där minst åtta personer skjutits ihjäl av en eller flera gärningsmän. Händelsen har nämnts i de flesta media i form av en mindre eller lite större notis. Om vi förändrar händelsen till att islamistiska terrorister sprängt en bomb i tunnelbanan i Cincinnati (har dom tunnelbana?) och åtta personer dödats? Kan ni tänka er skillnaden i utrymme och uppmärksamhet? Vilket naturligtvis beror på hur vanliga händelserna är. Att människor skjuts ihjäl i USA är så vanligt att om det inte är masskjutningar så blir det bara en liten notis i lokaltidningen. Masskjutningar nämns i allmänhet i media i hela USA. Titta gärna på kartan hos Fox news över masskjutningar i USA än så länge i år. Vi i resten av världen har mycket svårt att förstå amerikanens fixering vid att man måste ha en revolver under huvudkudden och ett automatvapen stående i garderoben. Men så är också att bli ihjälskjuten en mycket vanlig dödsorsak i USA. Det är bara i länder som befinner sig i krig som det kan vara vanligare. Men, som sagt. Tänk om det varit IS som varit framme istället för en eller flera knäppgökar? Vilket nyhetsutrymme hade det fått istället?

Det är helt enkelt så att händelser som är vanliga får inget utrymme medan ovanliga händelser får mycket stort utrymme. Ett fenomen som gör att vi ofta får en felaktig bild av verkligheten eftersom vi istället tror att det som får nyhetsutrymme är det vanliga medan det som inte skrivs om är ovanliga händelser. Det som leder mig ännu mer in på det här spåret är när media skriver om en tågolycka i Sydkorea. Ett tåg har spårat ur sedan det kört för fort, och en person dog. Jo, en person dog i en tågolycka i Sydkorea och detta når svenska tidningar. Hur många dog samtidigt i bilolyckor i Sydkorea - och resten av världen? Det är så ovanligt med tågolyckor att när det händer får det publicitet. Bilolyckor däremot är vardagsmat så det får bara lokal uppmärksamhet om det inte är extra uppseendeväckande olyckor då det kan få regional uppmärksamhet.

Men, detta får oss också att få en felaktig bild av vad som är farligt. Många är livrädda för att råka ut för terroristattentat, eller kanske att bli överfallna av en rånare eller våldtäktsman när dom går hem. Men, det är mycket farligare att köra bil i trafiken eller att gå på krogen. Den som befinner sig allra mest i riskzonen är väl den som berusad går på krogen eller som berusad kör bil. Men, på grund av medias sätt att behandla vad som händer får vi en helt felaktig bild av faror och vad som händer. Nyhetsmedia har en mycket viktig uppgift, och man misslyckas katastrofalt med värderingen av vad som är viktiga nyheter och vad som är mindre viktigt.

» Dagens citat

Dagens citat blir inte bara en kort mening utan en hel liten kort "debattartikel" som jag tar mig rätten att stjäla från Aftonbladet. Den är skriven av Gerhard Jacoby med anledning av den våldsamma kritiken av miljöpartisten Mehmet Kaplan som ju fick våldsam kritik när han jämförde den tyska behandlingen av judar på 30-talet med Israels behandling av palestinier i dag. Gerhard Jacoby är själv jude. Han överlevde Förintelsen vilket hans föräldrar inte gjorde. Så här skriver Gerhard Jacoby:

"Jag läste Martin Aagårds spalt i tisdagens tidning där han bland annat skriver om Mehmet Kaplan. Visst har Kaplan gjort en del dumheter och klumpigheter. Men när han jämför Israels politik mot palestinierna med nazisternas mot Tysklands judar på 30-talet har han i varje fall delvis rätt. Själv är jag jude, uppvuxen i det nazistiska Tyskland på 30-talet och vet alltså vad jag talar om. För oss börjar Förintelsen i och med novemberpogromen 1938. Innan dess gick den antisemitiska politiken i Tyskland ut på att med olika bestämmelser och förordningar göra livet så obehagligt och besvärligt som möjligt för oss. Syftet var att få oss att lämna landet. Med andra ord, man ville bli av med oss och detta hade inget med Förintelsen att göra.

Den politiken tycker jag tål mycket väl en jämförelse med dagens israeliska politik mot palestinierna och det var det Kaplan tänkte på när han uttalade sig. Tyvärr är det så och jag beklagar djupt att en judisk stat behandlar människor med annan bakgrund på ett sätt som vi själva inte vill bli behandlade på. Det stora problemet på 30-talet var att, med några få undantag, ville inget annat land ta emot oss judar som flyktingar. En del klarade sig, de flesta inte. Känns dagens flyktingsituation igen? Själv kom jag till Sverige som 12-åring 1939. Fram till novemberpogromen 1938 hade min far en relativt välavlönad anställning som avdelningschef på ett stort varuhus i den tyska staden Chemnitz. Sedan började helvetet och båda mina föräldrar omkom i Auschwitz."

Debatten har visat att Mehmet Kaplan var mycket mer kunnig om historien än den svenska journalist- och politikerkåren. Debatten har faktiskt visat att Mehmet Kaplan hade mer rätt än han visste. Europas vägran (inklusive Sveriges) att ta emot flyktingar i dag påminner mycket om hur vi på 30-talet också vägrade ta emot flyende.