Vad händer

» Om nyhetsprioriteringar: För ett par dagar sedan såg jag på TV-nyheterna ett kort telegram som berättade om att polishögkvarteret i Dallas, Texas hade attackerats av beväpnade män som öppnat våldsam eld mot byggnaden och sedan efter att ha lämnat efter sig sprängämnen hade kört från platsen. Och sedan såg jag inte mer om händelsen i svensk media. Vad var det som egentligen hände? Min första tanke, efter vad jag skrivit tidigare och sett rapporteras om extrema högeraktivister som engagerat sig för ett självständigt Texas, var att det var en sådan grupp. En del andra tänkte att det kanske var en grupp terrorister från IS / al-Qaida som slog till. Jag konstaterade ganska snabbt att det i varje fall inte var det sistnämnda och knappast det andra heller. Det rapporterades nämligen inget mer om händelsen. Hade det varit islamistiska terrorister så hade nämligen nyhetsrapporteringen varit rejäl. Nu har jag lyckats hitta på BBC vad det verkligen var som hände. Och det var alltså inget uppseendeväckande. Det händer regelbundet i USA. En välbeväpnad man med psykiska problem öppnar eld, och slutar som ihjälskjuten av polisen. Så mycket mer spännande än så var det inte. Det händer hela tiden. Om i stort sett alla har tillgång till vapen så ökar ju risken att det blir skjuta av när det slår slint.

» Glöm inte korrekturläsningen, eller ibland går det för fort: Är det någon som vet vad "bostadäder" är för något? Att publicera en tidning är ett mycket stressigt arbete. Att det alltså blir fel ibland är alltså inget att förundras över. Att korrekturläsa är inget nöje. Och dessutom är det så att varje gång man läser en text på nytt så hittar man nya fel. När jag skriver bloggen t.ex. så kontrolläser jag ju texten först en gång. Sedan kör jag ett rättstavningsprogram. Sedan läser jag den färdigt formatterade texten en gång. Ofta kanske även två gånger, innan jag publicerar texten. Ofta kan det vara så att jag några dagar senare läser på nytt och kan mycket väl hitta nya fel. Och jag kan ge mig f-n på att om jag läser några år senare så kan man hitta ännu fler fel. Antagligen är det så enkelt som att man läser vad det ska stå, inte vad det står. Hur som helst hittade jag den här lilla "flash-nyheten" på Svenska Dagbladets startsida. Jag är lite tveksam till vad "bostadäder" är?

» Stackars chefer: Svenska Dagbladet berättar att tidningen Chef kommit fram till att de svenska cheferna inte tar tillräckligt långa lunchraster. I den undersökning som tidningen gjort bland cheferna så tar en majoritet av cheferna "bara" i snitt 20-40 minuters lunch. Det är bara 16% som tar längre lunch, 40-60 minuter, och knappt någon som tar längre än en timmes lunch. Man konstaterar i artikeln att det är nyttigt att varva ner ordentligt och ta en riktig paus. Alltså en rejäl lunchrast. Och, jag håller med! Under de perioder då jag kunnat styra över min egen lunchrasts längd genom t.ex. flexibel arbetstid så har jag, när jag kunnat, gått/cyklat hem och ätit. Då blir det kanske en timmes paus. Har inte detta varit möjligt, för att jag jobbat på annan ort, så har jag gått ut och tagit en promenad. Men, genom att helt koppla bort arbetet under en period har jag kunnat återvända till jobbet med en ny fräsch hjärna (så fräsch som min hjärna nu kan bli). Alltså har tidningen helt rätt! Det är nyttigt att ta en rejäl lunchrast. Men hur har de flesta som jobbar det? Det är väl en halvtimme som gäller - punkt slut. Våra svenska chefer ska kanske inte klaga utan istället tänka på andra. Dom är inte sämre lottade än alla dom andra, som dom är chefer över. Men, dom ska kanske ha detta i åtanke när dom organiserar jobbet på sin arbetsplats! Längre lunchrast - både för chefen och resten av personalen!