Djupa nyårsfunderingar

» Det blir allt mer kiffigt: Effekterna av den s.k. "Decemberöverenskommelsen" diskuteras allt mer. Och allt eftersom debatten sprider sig så blir jag själv personligen allt mer övertygad om att överenskommelsen faktiskt är riktigt bra. Allt fler som diskuterar effekterna verkar vara övertygade om att den stora vinnaren är Vänsterpartiet. Och kan något bli så mycket bättre? Att Sverigedemokraterna är förtvivlade över att deras sandlådeliknande utpressning inte kommer att få några mer effekter är ju också en god nyhet. I stort sett varje gång Sverigedumokraterna är förtvivlade, så blir i varje fall jag lycklig. Och debatten inom Moderaterna kan ju inte heller göra mig annat än lycklig. Det är uppenbart att det är det gamla betonggänget inom Moderaterna som är mest förtvivlade. Och finns det något som kan göra mig lycklig så är det väl just det - gamla betongmoderater som är förtvivlade! Som sagt "Decemberöverenskommelsen" är ju riktigt trevlig. En annan intressant fråga är hur läget är inom det verkliga högerpartiet, Centerpartiet. Annie Lööf har ju "lovat att aldrig bli ett stödparti åt Socialdemokraterna". Några förutsättningar för Stefan Löfven att förhandla om sakpolitik med Annie Lööf finns inte, det har hon ju vid flera tillfällen gjort klart. Fast kanske är det så att de centerpartistiska gräsrötterna har mycket större förståelse än de moderata gräsrötterna? Som sagt, allt eftersom diskussionen fortsätter blir jag allt mer övertygad om att "Decemberöverenskommelsen" är riktigt bra! För de som inte vet vad kiff betyder, så är det alltså skånska för något roligt. Något kiffigt...

» Om att samarbeta med det onda: SVT har låtit Sifo fråga svenska folket hur dom tycker att Högeralliansen eller de Rödgröna ska agera gentemot Sverigedemokraterna. Och SVT:s rubrik blir: - "Majoritet av alliansväljare är för SD-samarbete" medan Expressen sätter som rubrik: "Många alliansväljare vill ha SD-samarbete" på sin redovisning av samma undersökning. Vi kan konstatera att stödet i varje fall har ökat. Av Högerallianssupportrarna vill 57% samarbeta och 22% inte samarbeta medan bland de Rödgröna supportrarna vill 26% samarbeta samt 54% inte vill samarbeta. Vi ska mycket noga notera att frågan handlar om samarbete "där man tycker lika"! Den intressanta frågan är varför så många trots allt vill "samarbeta" med SD. Beror det på att man tror att man på det sättet ska "neutralisera" SD och förhindra att dom fortsätter växa? Många moderater kanske är rädda för att ännu fler röster ska gå från M till SD? Eller beror det på att man helt enkelt tycker att man står så nära att man borde samarbeta? Eller är det bara för att slippa "sandlådan" i Riksdagen så är det bättre att man trots allt samarbetar? Det är många frågor som behöver besvaras. Fast en fråga är klart besvarad. Sverigedumokraterna är ett Högerparti som står Högeralliansen nära!

» Vem är fredsälskare: Jag hittade för någon dag sedan en hänvisning till en blogg som räknat på alla krig som världen drabbats av sedan 2:a världskriget. Han får detta till 248 olika väpnade konflikter. Och enligt Carl Herman så har USA startat 201 av dessa, dvs 81% av alla krigen. Enligt den här sammanställningen har de 201 väpnade konflikter som USA får skulden för dödat omkring 30 miljoner människor varav 90% är helt oskyldiga civila. Nu ska man inte vara orättvis. Att säga att USA har skulden för 201 av de 248 väpnade konflikterna tror jag faktiskt är en liten överdrift. Men verkligheten är ju faktiskt den att USA har en mycket stor förmåga att lägga sig i runt om i världen. Ibland utan egoistiska motiv, men väldigt ofta av rent egoistiska säkerhetsskäl eller för att skydda amerikanska rent kommersiella intressen. De här frågorna blir aktuella även när jag läser Ulf Nilssons krönika i Expressen och som handlar om Kubakrisen. Som ju handlade om när Sovjetunionen i början av 60-talet tog sig "friheten" att börja bygga upp militära baser (med kärnvapenkapacitet) på Kuba. Dvs inne på USA:s bakgård. När man ser USA:s reaktion över Sovjets etablering i deras egen grannskap så kanske man får lite större förståelse över dagens Rysslands reaktion när NATO (alltså USA) bygger upp sin närvaro och militära baser i grannland efter grannland runt Ryssland. Kanske ska vi vara glada över att Ryssland inte agerat lika "krigiskt" i dag som USA reagerade då på i princip samma företeelse. Det ska poängteras att jag med dessa funderingar inte försvarar den ryska bristen på demokrati. Som dessutom just nu är på väg åt helt fel håll. Men det är viktigt att försöka förstå hur de ryska ledarna resonerar, och varför dom reagerar som dom gör.