Om Guldsot

Det finns en förklaring: Allra helst Centern har intimt lierat sig med branschens egna lobbyinggrupper för att försvara det Bidragssamhälle till företag som har ungdomar anställda som man infört. Oberoende utvärderingar har visat att varje nytt ungdomsjobb som tillkommit genom sänkningen av arbetsgivaravgiften har kostat staten 1,5 miljoner kronor. Andra beräkningar har hävdat att det i stort sett inte blivit några nya jobb. Men branschen är oroliga för att subventionerna ska försvinna eftersom nästan alla utvärderingar har visat att de mesta pengarna gick till att öka vinsten i verksamheten - dvs till ägarens bankkonto. I Aftonbladet skriver Annie Lööf en av dessa adrenalinstinna debattinlägg som just nu översköljer oss. Hon hänvisar till att en undersökning som hon låtit göra som visar att 6 av 10 svenskar tycker det är en dålig idé att höja kostnaden för att anställa unga. Vilket jag tycker är en låg siffra, det innebär ju att 4 av 10 inte tycker det är en dålig idé. Och ställer man bara frågan på det viset borde ju faktiskt flera tycka som Annie Lööf vill. Hade man istället ställt frågan så att folket fått välja mellan att subventionera hamburgerrestauranger eller satsa pengarna på att anställa fler inom vården så tror ju jag att siffran sett annorlunda ut. Eller frågan varit om det är en bra idé att straffbeskatta anställningen av äldre! För det är ju om det som det handlar i praktiken om man skapar ett Bidragssamhälle där företagen görs beroende av statliga subventioner på detta viset. Annars finns det faktiskt en naturlig förklaring till varför just Centern satsar så mycket på detta ämnet. Tant Maud Olofsson har ju precis fått ett välbetalt jobb som högsta chef för just hamburgerbranschens lobbyorganisation Visita, som just nu satsar 10 miljoner kronor för att rädda sina bidrag. Tragiskt med detta Bidragssamhälle... Och f.d. politiker som drabbats av Guldsot.

En hyllning så man får tårar i ögonen: Vi börjar närma oss att valrörelsen kommer igång på riktigt. Ett sätt man ser detta på är att tidningarnas ledarsidor blir allt mer partitrogna. Ibland blir det så underbart att man som läsare nästan får tårar i ögonen. I gårdagens Svenska Dagbladet hyllar Moderatmegafonen Tove Lifvendahl vår Utvisningsminister Tobias Billström så till den milda grad att jag fick torka bort några tårar i ögonvrån. Tove, som ju bland annat var ordförande för MUF en period, är skicklig på sin hyllning. Jag tar tillbaka all kritik jag framfört mot Tobias Billström tidigare på min blogg. Jag har varit orättvis!

En svår fråga: I Dagens Svenska Dagbladet lyckas en annan Moderat göra en svår fråga enkel. Det är Roland Poirier Martinsson (konservativ författare, debattör och bland annat den som startade Moderaternas eget husorgan Timbro men sedan emigrerade till USA) som har synpunkter på om Barnmorskor ska ha rätt att vägra delta vid aborter. Barnmorskeförbundet tycker det är självklart att det inte ska finnas några moraliska undantag för att sköta sitt jobb. Roland Poirier Martinsson, som den abortmotståndare som han är, tycker att det är självklart att barnmorskor ska ha rätt att vägra. Och drar paralleller till poliser som kommit till Sverige som flyktingar som ska ha rätt att vägra delta vid utvisning av andra flyktingar. Roland Poirier Martinsson tycker frågan är lätt och självklar. Själv tycker jag den är mycket svår. Var går gränsen för rätten att vägra utföra sitt jobb av etiska skäl? Ska präster ha rätt att vägra viga homosexuella? Ska Försäkringskasseanställda som tycker att det är mammans plikt att sköta barnen kunna vägra betala ut föräldrapenning till pappor? Ska Skatteverkets anställda som är motståndare till straffbeskattningen av sjuka, arbetslösa och gamla kunna vägra handlägga ärenden med Jobbskatteavdraget? Ska poliser som anser att vi borde ha fri fart på motorvägar ha rätt att vägra sätta åt fortkörare? Var går gränsen till där man av moraliska / etiska / religiösa skäl ska kunna vägra utföra arbete som ingår i anställningen att utföra? Det är inte någon lätt fråga som Roland Poirier Martinsson verkar tro. En del av mina exempel här ovan är helt självklara - eller är dom det? Varför då? Var går gränsen?